Snö-minnen

Just nu pratas bara om snöfall, snödjup, snöröjning som om vi i Sverige har det riiktigt jobbigt.
Haiti har vi redan glömt...

Såg en webfråga en dag "Vad åker du? stod det...
Åker? Jag är glad om jag kan gå på trottoaren utan att halka omkull =)
Men det har varit annorlunda....

Mina snö-minnen;
Jag åkte spark, som man aldrig ser nu förtiden, till affären nedför en sluttande gata.
Jag åkte tefat, först på en liten bricka i nysilver som vi fick låna av mamma inan vi köpte riktiga tefat, runda i metall.

Jag åkte skridskor på små sjöar när jag var liten och firade mina jular i Klippan med kusinerna.

I femte klass, då bodde jag i Örebro, och där åkte alla klasser på en veckas vinterresa.
Tänk er en liten tjej på 11, från Skåne, som ska åka skidor i backarna.
Jag satt ner på huk och tog mig ner, fy vad jag frös...
En kväll fick vi inte lägga oss utan skulle ut och köra längdåkning till en kåta där det brann en eld inne. Minns att glasögonen immade igen. Körde sist och kom efter hela tiden..
(Dessutom bädda någon säck till mig och stoppa knäckebröd-smulor i den)

Som vuxen firade vi varannan jul i Örebro där det alltid var vit julafton och skidåkning i Kilsbergen på mellandagarna.
Min syster och jag gick på skidskola i utförsåkning i Björkliden, på en veckas semester tillsammans med våra män och hennes 2 barn och min Kristian som var två år.
Därefter körde jag utför i Vemdalen, Åre, Österrike... Alltid plogande ner så knäna svullnade.
Lite skraj för att det skulle gå för fort.
När mina barn också gått i skidskola, körde de snabbt förbi mig och ropade glatt "Hej mamma"

Nu har jag under sista flytten (6 år sen) skänkt alla skidor, skridskor och slalompjäxor till en loppis.
Aldrig mer är inga roliga ord men jag sörjer faktiskt inte det.
Är kul att ha upplevelserna kvar i bagaget bara!